systerslarvig

Mitt i somrigaste sommar-Sverige, där Facebook, bloggar och instagram svämmar över med somriga uppdateringar (ja jag vet att det är varmt ute, behöver inte femtielva väder- och antal-grader-selfies-uppdateringar för att fatta), tänkte jag bryta av med något hela annat. Det här. Såna berättelser finns överallt och tyvärr tror jag igenkänningsfaktorn är hög hos de flesta som arbetar inom vården. Tyvärr. För något är fel inom vården. Allvarligt fel. Jag tro att väldigt många i grunden tycker om att arbeta inom vården, men... bemanningsbrist, överbeläggningar, arbetstempo, arbetsmiljö och stress gör att man till slut ger upp. För det är inte roligt att arbeta när man känner att patientsäkerheten är i botten.

 

Och jag är fullt övertygad om att situationen skulle se annorlunda ut om politiker, chefer och övriga som har något att säga till om skulle komma ut på avdelningar och boenden och faktiskt se hur vi arbetar. Gå bredvid några dagar. Helt och fullt övertygad.

 

Vet att inbjudan av detta slag har skickats ut, där man fått ungefär noll respons. Då tappar i alla fall jag lite förtroende för de som bestämmer, man funderar ju om de över huvud taget är intresserade av att förbättra vården??

 

Håhåjaja... det är för övrigt nitton grader varmt här, sol och en aning blåsigt (förstår ju att ni undrat över detta). Ska snart hoppa in i duschen, köpa med en STOR påse smågodis och kliva i min rosa foppatofflor på topfloor. Hoppas på en lugn natt där vi faktiskt har tid med patienterna. Men en selfie tänker jag minsann inte bjuda på ;)