systerslarvig

Kan bara gratulera alla er som är lediga de här härligt sommarvarma dagarna. Grattis, verkligen.

 

För jag är inte alls avis om ni trodde det, nähä då, inte alls... Att sova bort varma soliga dagar är faktiskt också ganska kul. Faktiskt.

 

Eller?

"Jag vill leva. Så fruktansvärt mycket.

Men kroppen lyder inte."

 

Citatet kommer från bloggen I kroppen min. Om du inte hört Kristian Gidlunds sommarprat så gör det. Det är... hm... starkt är nog ett passande ord. Svårt att inte bli berörd. Jag lyssnade för någon vecka sedan, samtidigt som jag pysslade i köket och tårar trillade nerför kinderna. Man får lite perspektiv på vad som är viktigt i livet och en tacksamhet över att vakna varje morgon med en kropp som lyder och mår bra.

 

Sjukdom, kroppslig svaghet, lidande och livets slutskede är inget som egentligen är främmande, utan det hör liksom till mitt yrke och min arbetsplats. "Sällan bota, ofta lindra, alltid trösta" ni vet. Men vissa människor och berättelser berör mer än andra, det bara är så. Hur skulle jag hantera situationen om det var min kropp som långsamt bröts ner av obotlig cancer? Om det var min kropp som inte lydde längre? Eller om det var J's kropp?

 

Jag vill tro att jag skulle finna styrka och tröst i min tro, i vissheten att vi en dag kommer ses igen. Att vi en dag ska få slippa lidandet. Jag vill tro det. Men jag tror också att det skulle vara väldigt väldigt jobbigt...

 

Visst gör det lite ont att läsa de där orden: "Jag vill leva. Så fruktansvärt mycket. Men kroppen lyder inte."