systerslarvig

Nedräkningen till Landet Ledig blev inte riktigt som tänkt. De två sista arbetspassen blev sjukskrivning istället. Känner mig nästan lite snuvad på den där go'a känslan när man liksom flyger ut från avdelningen i någon form av lätt eufori och vet att man är ledig flera veckor framåt. Den känslan är go' den. Men men... ledig blir jag ju hur som helst :)

Hela den här sommaren har hittills inte blivit som tänkt. Den har varit lite som en berg- och dalbana, en känslomässig berg- och dalbana. Vi har till exempel spontanköpt lägenhet - hur kul som helst (kolla Hemnet på lördag, visning tisdag, buda högst onsdag och skriva kontrakt fredag får man väl ändå kalla spontant. Speciellt eftersom vi inte planerat att flytta). Men så har vi också fått ännu ett missfall - inte alls roligt. Väldigt, väldigt tungt faktiskt och en långdragen historia den här gången (därav sjukskrivningen). Som sagt, känslomässig berg- och dalbana modell stor. Bara att försöka hänga med i svängarna och lita på att Gud bär genom allt. Känns mycket skönt att kunna vila i den vetskapen.

Efter regn kommer solsken, eller hur är det man säger?

Ännu en dag i värmen. Om juni var kallare än kallast så är juli varmare än varmast. Ungefär. Man ska ju verkligen inte klaga, det är ju sol och värme man drömmer om resten av året, men... att vakna på dagarna med en kroppstemperatur på ungefär femtiåtta grader är väl lite sisådär. Man är liksom konstant svettklibbig.

 

Att arbeta i den här värmen är allt annat än optimalt, trots att jag jobbar natt. Snön till sjukhusets kylanläggning tog visst slut för någon vecka sen också och det underlättar ju knappast... Inte lätt att vara patient just nu.

 

Hur som helst. Fyra nattpass kvar till Landet Ledig. Fyra. Pass. Äääääääntligen!!!!! Hoppas lite värme finns kvar till dess...

Mitt i somrigaste sommar-Sverige, där Facebook, bloggar och instagram svämmar över med somriga uppdateringar (ja jag vet att det är varmt ute, behöver inte femtielva väder- och antal-grader-selfies-uppdateringar för att fatta), tänkte jag bryta av med något hela annat. Det här. Såna berättelser finns överallt och tyvärr tror jag igenkänningsfaktorn är hög hos de flesta som arbetar inom vården. Tyvärr. För något är fel inom vården. Allvarligt fel. Jag tro att väldigt många i grunden tycker om att arbeta inom vården, men... bemanningsbrist, överbeläggningar, arbetstempo, arbetsmiljö och stress gör att man till slut ger upp. För det är inte roligt att arbeta när man känner att patientsäkerheten är i botten.

 

Och jag är fullt övertygad om att situationen skulle se annorlunda ut om politiker, chefer och övriga som har något att säga till om skulle komma ut på avdelningar och boenden och faktiskt se hur vi arbetar. Gå bredvid några dagar. Helt och fullt övertygad.

 

Vet att inbjudan av detta slag har skickats ut, där man fått ungefär noll respons. Då tappar i alla fall jag lite förtroende för de som bestämmer, man funderar ju om de över huvud taget är intresserade av att förbättra vården??

 

Håhåjaja... det är för övrigt nitton grader varmt här, sol och en aning blåsigt (förstår ju att ni undrat över detta). Ska snart hoppa in i duschen, köpa med en STOR påse smågodis och kliva i min rosa foppatofflor på topfloor. Hoppas på en lugn natt där vi faktiskt har tid med patienterna. Men en selfie tänker jag minsann inte bjuda på ;)