systerslarvig

Nattarbetarens absoluta favoritnatt - sommartidsnatten. Mycket skön känsla att stå och se hur klockan i korridoren snurrar fram en hel timme på en minut. Precis när det börjar närma sig halvtid, alltså klockan två, så trolleri trollera är klockan tre och det börjar närma sig frukost. Dessutom får man betalt för en timme man egentligen inte jobbar - tackar och bockar!

Som jag tidigare nämnt är jag inte en speciellt påläst och allmänbildad person, inte en sån som hänger med och är insatt i allt som händer i samhället/världen. Inte den som står längst fram i demonstrationstågen, startar insamlingar eller skickar protestlistor. Tyvärr inte. Trots det så tänker jag försöka mig på ett litet inlägg om något som diskuteras livigt i media just nu; den där norska otrohetssajten.  

Råkade (brukar vanligtvis snabbt zappa vidare) kika på Debatt igår kväll där otrohetssajten diskuterades. Lyssnade bara med ett halvt öra, så jag kan inte återge vad som sades mer än att några var för och några emot (big surprise). Det som däremot slog mig var ämnet som diskuterades alldeles efteråt: en programserie i SVT där en familj får hem ett gäng hundar och väljer bort en efter en för att till slut hitta en bra familjehund. Typ så. Och jösses vad upprörda de var över detta! Det som upprörde mig mest i hela kråksången var att när det gäller hundar, då höjer man rösten och näst intill slåss med näbbar och klor. När det däremot gäller den här sajten, då är det liksom ganska okej och man är nästan korkad om man är emot otrohet. Självklart är det synd om hundarna som kanske hinner finna sig tillrätta i en familj och sedan tvingas lämna den, absolut. Men hur är det med maken som får reda på att frun dejtar andra partners på en otrohetssajt? Eller barnen som hamnar mitt i skillsmässan? Kanske är att dra det hela till sin spets, men är det verkligen ett sånt samhälle vi vill ha. Ett samhälle där man uppmuntrar otrohet?

Jag är verkligen ingen expert på området, men jag tänker lite så här: om man tror att ett förhållande mår bra av lite otrohet, borde man då inte fundera på om det kanske är något annat som inte står riktigt rätt till i förhållandet då??

Och är det inte lite lustigt att VD:n (han var nån form av chef i alla fall) för den här sajten inte själv kan tänka sig att använda den. Och inte vill han att hans fru ska göra det heller...

Vill bara förtydliga att jag med detta inte försöker peka finger åt de som nu väljer att bli medlemar på den här sajten och vara otrogna, absolut inte. Men jag tycker det är fel att uppmuntra till detta. Jag tillhör nämligen den lilla skara "omoderna" människor som faktiskt tror att det går att vara lycklig med en enda person hela livet - däremot inte sagt att det alltid är lätt!

//En som tänker vara trogen

Jag lyckades tillverka en alldeles egen bearnaisesås idag, hela vägen från scratch. Med tanke på hur mitt första försök slutade (en minst sagt oätlig skapelse) så var jag mäkta stolt över bedriften. J stekte köttbitarna, rotsakerna fick färg i ugnen och jag skulle liksom bara värma bea:n lite försiktigt. Pyttsan! Naturligtvis glömmer jag min fina bea och precis innan servering har den totalskurit sig. Om det finns en skala för hur mycket saker kan skära sig så hamnar den här i topp. Kat.A.Strof!

Mitt i paniken och besvikelsen letar en tanke sig fram och efter lite scrollande hittar jag ett superbra tips hos Bloggfia: vispa ner blask-såsen i en äggula - funkar superbra! Bea:n återuppstod samtidigt som mitt humör och middagen räddades. Så tipstack till S, du räddade hela kvällen :)

Det är minsann inte så tokigt att var och varannan människa har en blogg nu för tiden, man kan få tips på lite allt möjligt både här och där.

Om det liksom skorrar/brummar/piper långt ner i bröstkorgen, framför allt vid inandning - vad har man för diagnos då? Lite obehagligt faktiskt, både ljudet och känslan. Och det märkliga är att jag hade samma symtom lite till och från förra veckan, inget i helgen (då var näsan tät istället) och nu är det tillbaka igen... Inget halsont, ingen rinn i näsan, ingen feber och kroppen i övrigt känns väl relativt pigg trots allt. Diagnos på det?

Så, då har vi avhandlat dagens dos av sjukdomsprat och kan gå vidare med något annat. En tripp till grannstaden i norr till exempel, kan nog bli trevligt. Dagens shopping består av kattsand, plastfolie och en diskviska - glammigt värre!

Att ha fönstret öppet och känna vårsval - inte vinterkall - luft leta sig in tillsammans med ljudet av ett stillsamt takdropp, avlägset fågelkvitter och spridda skurar av bildäck som rullar mot delvis bar asfalt. Det känns liksom hoppfulllt - det blir nog vår i år också, tack gode Gud för det!

Så här fint var det i Stockholm för snart ett år sedan.

Efter en psykiskt påfrestande jobbhelg sitter jag nu här och övar mig i konsten att göra absolut ingenting. Nada. Sovit alldeles för länge, slösurfar, pratar med älsklingen (längtis!!) och lämnar endast sängen för kisspauser och hämta mat... Mycket skönt! :)

Tjipp och hej från en söndags-slappare!

Innan du klickar in på den här videon vill jag utfärda en liten varning - näsduk kan behövas för fuktiga tårkanaler! 

Såg den här videon på gudstjänsten idag och måste bara dela med mig. Team Hoyt: Rick och Dick. Fadern som genomför ett Ironman (triathlon) tillsammans med sin handikappade son. Inte för att fadern vill, utan för att det är sonens önskan - är inte det kärlek så vet inte jag!

Förutom att det är en fantastisk historia så är det, för mig, en väldigt bra bild på vad Gud vill ha för relation med oss. En relation byggd på kärlek, där Gud är fadern som bär oss genom både glädje och sorg - inget är omöjligt :)

 

Än en gång står jag framför köttdisken (eller snarare köttfrysen) och fascineras av alla olika sorets kött. Zebra, krokodil, struts, björn (som för övrigt var dyrast; 599 kr kilot - gulp!), kamelrygg... Var hittar man ett recept med zebrakött liksom? Knappast ICA's Buffé-tidning i alla fall. Halv åtta hos mig, krokodilfilé med potatisgratäng till varmrätt? Fascinerande...

Fotot till nya ID-korten togs klocken 07:30 en onsdagmorgon, efter ett tio-timmars arbetspass och totalt cirka tjugotvå timmars vakenhet. Flottig hy och tre illröda finnar i ansiktet. Lyckades blunda på två av tre foton och ser på det tredje ut som... ähum... inte precis my finest moment om vi säger så...

Så nej, jag kommer inte bära mitt ID-kort synligt om det inte är av nöden krävande.

Allvarligt talat, hur ska jag kunna ta mig hem idag? Och hur ska jag ens kunna hålla mig vaken tills dagpersonalen kommer? Jag kan faktiskt förstå att vakenhet, alltså att tvinga någon att vara vaken, kan användas som tortyrmedel... Borde man inte kunna införa privat hemtransport till nattarbetare? Har hört någonstans att nattjobb sänker reaktionsförmågan till motsvarande 0,5-0,8 promille i kroppen (rätta mig om jag har fel). Inte helt säkert att sätta sig bakom ratten alltså!

Näe, dags att sätta igång med morgonronden!