systerslarvig

På fredag ska det firas hejdundrande stort! Grupparbetet examineras på torsdag och hemtentan lämnas in på torsdag eller fredag (torsdag är planen), vilket innebär att en stooor tyngd kommer falla från mitt bakhuvud (det är ju där studierna gnagt hela våren). Och det bästa av allt är att jag troligtvis kommer få fira med min fina hjärtevän!! *weiiii*

Kanske till och med är värt en tårta... :P

Tiden springer ruskigt fort nu och jag har inte så bra kondition att jag hinner med. Hamnar liksom några steg efter, flåsande och stånkande, och försöker bara hänga med. Om man ändå slapp hemtentan och grupparbetet!!! Eller omvänt; om man ändå slapp jobba så man fick tid till plugg!!

Skönt att tiden går fort inatt i alla fall så jag slipper känna hur trött jag är. Börjar äntligen få lite ordning på patienterna. Inte riktigt så stabilt som jag skulle vilja ha det, men strax över godkänt. Och torka bajs och kiss är ju roligt. Speciellt när det ligger över halva salsgolvet(!). Stackars patient, blev ännu mer takykard av rena förskräckelsen.

Imorgon väntar ett bitterljuvt avsked innan jag får krypa ner i sängen. Längtar enormt efter att få träffas, samtidigt som det tar emot att vinka hejdå...

Livets hårda skola.

Ingen idé att ställa om till normal dygnsrytm igen. Inte nu. Inte med senaste dygnens knasiga sovtider i kroppen och en sen kväll/tidig morgon på G imorgon + jobb på söndag. Det skulle ju underlätta massor om man inte ville äta kakan och ha den kvar. En bit på väg kan man komma men hur man än försöker kompromisa så kommer kakan till slut vara uppäten. Så är det.

Undrar om senaste två dagarna verkligen existerat. Eller har jag drömt? En illusion? En hallucination? Bortkopplad från vardagsbekymmer, ansvar och stress. Oväntat, knasigt och helt sjukt underbart! Tänk vad lite vi egentligen vet om livet och framtiden. Precis vad som helst kan ju faktiskt hända och ändå lever vi som om vi vore allvetande. Dumt.

För vad är väl en bal på slottet?

Ett ljud, en doft, en rörelse... Så mycket som påminner. Både glädje och saknad.

Lyckades knappa in några svar på datorn och känner att tenta-ångesten lugnat sig liiite. Tankeverksamheten har nått en kritisk nivå. Duger enbart till någorlunda intelligensbefriat arbete, på tok för låg för fortsatta studier. Så nu har jag två pluggfria dagar att se fram emot (nästan i alla fall, föreläsning på torsdag). Två dagar med efterlängtat sällskap :) Att gå från ett du och ett jag till någon form av vi men leva i varsin stad är ingen höjdare. Verkligen inte.

"Jag-kan-inte-sova-om-jag-inte-får-näringsdryck-tanten" har somnat (igen) och jag börjar bli ruskigt sugen på frukost. Kanske blir det en toast. Och kanske kanske lyxar jag till det med varm choklad (men säg inget till uskorna...). Att arbeta åt landstinget är verkligen glamoröst må jag säga! ;P

Igår natt jobbade vi häcken av oss. Inatt har det inte hänt någongting alls. Än. Mycket hinner för all del hända på en timme och en kvart...

I övrigt är det minutanpassat schema några dagar nu, med konstant ångest över hemtentan som inte blir klar. Sova, städa, lovsångsövning, handla, hemtenta, jobba, tvätta, planera fredagskvällen, planera söndags-gudstjänsten, inflyttningspartaj i annan stad, kanske lite barnvakt... *phew*

Men men, på onsdag kommer belöningen. Ett välbehövligt avbrott i schemat. Och jag längtar, längtar, längtar!

Att jobba natt innebär att man får se livet från en annan sida. En sida som medelsvensson endast upplever ibland och inte så ofta. Möjligen en lång ljus sommarnatt, en vaken-med-småbarn-natt, en magsjuke-kräks-natt, en ångestnatt, en sitta-uppe-och-prata-med-den-man-tycker-om-natt... Sådana nätter.

Lever man som jag, ofta på andra sidan dygnet, upptäcker man sådant som att det finns flera olika sorters trötthet. Att man kan plåga sin kropp mer än man tror. Att det finns massor med knep för att få någon att sova. Man blir bra på att smyga och göra saker i tysthet.

Och man upptäcker saker man inte lägger märke till annars. Till exempel: för en vecka sedan började det ljusa ute vid tre-halv fyra-tiden på morgonen. Nu blir det inte mörkt längre. Solen går aldrig riktigt ner.

"Uunderbaaart!" (eller vad säger ni hjärtsystrar?)

Note to self: Glöm INTE lämna tillbaka diabetes-böckerna på bibblan efter jobbet idag!!!

Nu var det längesedan minsann. Så länge att jag nästan glömt lösenordet. Till bloggen alltså.

Bloggtorka tror jag det kallas?

Men men, ha förtröstan - det blir bättre! Imorgon ska jag ta tag i det här igen (sitter på jobbet nu och är alldeles för mosig). Det här + disk + tvätt (när hade jag bokat tvättid egentligen?) + hemtentan. Allt som prioriterats bort under helgen. Lätt topp tre av bästa helger någonsin! Och det är en enda persons förtjänst... Han och Gud förstås.

Tack Gud för en underbar helg!!!