systerslarvig

Träningssvackan har varit ett faktum några veckor och jag har tänkt att jag aldrig någonsin kommer klara att springa (och med springa menar jag jogga i lagom tempo) mer än fem kilometer. Max fem. Vilket den snabbtänkte förstås kan räkna ut är endast halva tjejmilen.

Så kom ångesten när min fina kollega (som också ska springa tjejmil) tagit sig runt nio kilometer. NIO! På med löparskorna och därmed basta! Kroppen kändes i ovanligt bra form och temperaturen var alldeles lagom; inte för varmt och inte för kallblåsigt. Med på turen var såklart min personlige tränare (tillika pojkvän) som med sitt positiva peppande triggade mig till någon slagt ilsket "jag ska minsann visa att jag kan". Drygt åtta kilometer avklarades i sakta jogg utan alltför stor ansträngning. Åtta. Kilometer. Gissa om jag är förvånad!?! Och glad!!

Fast jag har en sak att bekänna... Jag misstänker att jag egentligen inte gillar löpträning. Varför? Jo, för det första är det jobbigt. Och för det andra smärtsamt. Idag till exempel kraschade magen totalt när vi väl kommit hem. Uppkörd, uppblåst, illamående och allmänt bläig. Något som senare övergick i magkatarr (tack för den!). Kanske är det som jag länge misstänkt, att jag egentligen inte alls är designad för löpträning. Detta var ju en ny träningsbiverkan, men förutom det här så har jag aldrig haft så mycket konstiga kramper i varenda liten magmuskel som nu under vårens löprundor. Nio komma sju av tio rundor är det något som käns fel eller gör ont någonstans på kroppen, helst mage/revben. Ska det verkligen varar så? För jag kör verkligen inte något hårt tempo...

MVH //Ett känsligt sinne i en veklings kropp