systerslarvig

Alla som känner mig vet att jag har en stor passion i livet som stavas G.O.D.I.S. Snarr. Gotta. Sötsaker. Allt. Sockerberoendet gör sig påmint flera gånger om dagen, men jag försöker numera hålla sockerintaget koncentrerat till helgerna (med betoning på försöker).

Hur som helst. En trevlig farbror-patient ville bjuda på godis igår kväll. Instinktivt ville jag säga nej, trots den snälla gesten (snälla farbröder vet ju oftast inte att vårdpersonal har bacillskräck). Men när jag såg att det stod "Marianne" på påsen tog socker-beroendet genast över och skickade snabbt signaler till min hjärna att det faktiskt är papper på godisarna, så en enda liten kunde man ju ta. Tacksamt sträcker jag fram handen och farbrorn skakar ut två godisar. Förvåning. Sen besvikelse. Det finns visst en annan sorts Marianne numera. En som är täckt med choklad och utan papper. I min hand låg två chokladiga godbitar. Jag klistrade på ett leende, försökte diskret smyga ner godisarna i fickan, sa godnatt, gick ut från salen och slängde de två guldklimparna i soporna. Inte helt utan bedrövelse, men man vet ju faktiskt aldrig var farbror-fingrarna varit (kissflaska till exempel) innan de hamnade i godispåsen.

Så tack farbror, och förlåt.