systerslarvig

Att vi befinner oss i en ekonomisk kris har väl inte undgått någon. Att nedskärningar görs överallt hör liksom till och landstinget är inget undantag. Men det finns gränser och jag undrar om vi inte redan passerat de flesta av dessa gränser.

Den stämning som råder på min avdelning (och säkert många med den) kan liknas vid den som rådde vid Bastilljen 14:e juli anno 1789. Protestlistor skrivs under, arga brev skickas kors och tvärs, röster höjs och missnöjet bubblar. Färre personal ska utför samma arbetsuppgifter. Förutom att vi ska ta hand om patienterna, medicinera, behandla, se till att de äter, dricker, kissar, bajsar och har en hållbar hemsituation, så ska vi dessutom hinna lära oss nya datasystem, smittas av grisfeber och ställa om till nya arbetstider. Till exempel så innebär de nya omställningarna att den som jobbar 100% dagtid kommer få kortare arbetspass och fler antal dagar, varannan helg och aldrig längre ledighet än två dagar i följd (= noll kompensation för att vi jobbar storhelger och röda dagar. Dagar då vi för övrigt inte ens får söka ledighet). Man kommer alltså jobba jämt med samma futtiga lön.

Jag trodde lite naivt att vi nu i tvåtusentalet kommit förbi det där med att sjuksköterskeyrket är ett uppoffrande kall?

Så här tänker jag mig det hela:
Föreställ er Titanic. Tänk er att Sundsvalls sjukhus representerar landstinget Västernorrland, och att sjukhuset är Titanic. Isberget kördes på för tiotals år sedan, men på något sätt har skeppet ändå lyckats hålla sig flytande. Om än med trasigt skrov och läckage både här och där. Tills nu. Nu ligger skeppet och guppar precis på gränsen till att dras ner i det djup som kallas skulder och elände.

De landstingsanställda, det är vi som är besättningsmännen. De som insett att vi inte längre kan pumpa ut allt vatten och i panik flyr mot livbåtar som inte finns. Och flytvästar, sådant har vi minsann inte råd med!

Patienterna, det är tredjeklasspassagerarna. De som packats ihop i trånga rum med alldeles för många sängar. De som hamnar längst ner på listan och snällt får vänta under däck på sin tur. Om man nu kan kalla det för tur...

Landstingsledningen med allt vad det innebär, där har vi orkestern. Orkestern som med skygglappar glatt spelar vidare. Visst, det finns säkert någon styrman som insett att fler livbåtar borde införskaffats, men det är liksom för sent. Med uttalanden som att det nu med nedskärningarna kommer bli "bättre" och att man bara mött "positiva reaktioner" på omställningsarbetet, så undrar i alla fall jag om de styrande ens befinner sig på samma planet som oss övriga? Tellus till ledningen - Huston has a problem!

Tro nu inte att jag går runt och är bitter, arg och elak. Inte alls. Men något måste göras, annars står vi snart utan sjukvård och vem vill det?

(Stor eloge till dig, modiga SysterLuring - kanske var det gnistan som behövdes för att sparka igång oss övriga?)


Liberté, égalité, fraternité!!