systerslarvig

Jag tvingar ögonen att fortsätta läsa. Skrollar ner ytterligare ett stycke och motstår impulsen att stänga ner sidan. Att istället surfa in på någon trevlig inredningsblogg och vaggas in i min trygga, omhuldade I-lands-verklighet. Kanske skulle den där tunga klumpen i bröstet försvinna då.

 

Att hundratusentals kvinnor ska behöva bli torterade, få sina kroppar och liv totalt förstörda för att mineralerna som behövs till våra mobiler ska kunna utvinnas. För att jag ska få en lite nyare, lite häftigare elektronisk leksak. Det tycker i alla fall jag är TOTALT VANSINNIGT!! Om det krävs en förstörd artonmånaders oskyldiga liten bäbisar för att jag ska få en ny smart telefon, då tror jag att jag säger nej tack. Min gamla o-smarta telefon får minsann hänga med ett tag till.

 

Såg nämligen senaste Skavlan, där doktor Mukwege var gäst, och kunde inte låta bli att googla vidare (och hamnade bland annat här). Vet inte varför ämnet berör så mycket just den här gången. Det här har jag ju hört talas om tidigare, men det gick liksom rakt in i hjärtat den här gången. Vilka hjältar det finns i världen ändå!

 

Så snälla tomten, jag tänkte som så här i år, att du kanske kan skänka en slant till Panzisjukhuset i Kongo istället för att ge mig ett paket? De behöver pengarna så mycket mer än vad jag gör!

- Jag börjar med maten, kvittrar maken från köket.

- Jag fortsätter skruva, ropar jag från en hög med Kamprads platta paket.

 

Vi är så moderna min make och jag, eller hur? ;)