systerslarvig

Då är det dags igen då. Fram till den nittonde juni kommer stegräknaren vara min närmsta vän, ständigt närvarande i byxlinningen. Tappatrampet är igång och fast jag vet hur rackarns svårt det var att få ihop de där tiotusen stegen varje dag i höstas, så måste jag verkligen börja röra på den här slappa benhögen.

Bara att börja trampa på, eller vad säger ni Topfloor by night-kollegor? :)

Efter att ha pendlat mellan hopp och förtvivlan en tid är alla intervjuer äntligen gjorda och jag kan inte annat än dra en lättnadens suck och rikta ett tack till alla som ställt upp (och tack till Jesus att det löste sig till slut!). 

 

Transkribering - check! Identifiera meningsenheter - check! Då är det bara att ta ett djupt andetag och sätta tänderna i en hel massa kondenserande, abstraherande, kodande och kategoriserande då. Konstaterar samtidigt att det troligen inte blir en kvalitativ forskare av mig när jag blir stor... men kul med nya erfarenheter!

 

Och så kan man ju låtsas vara lite viktig och slänga sig med lite kluriga ord också, bara en sån sak ;)

Svacka. Så kan senaste två veckorna beskrivas. En svacka R/T för mycket jobb, för lite återhämtning, massor med plugg, förkylning och annat smått och gott som måste göras utöver det. Det går liksom i ett kör. Efter att ha toppat två intensiva veckor med två kaotiska(!) HIA-nätter i helgen är allmäntillståndet just nu... inte på topp. Sliten i både kropp och knopp.

 

Men men, c'est la vie. Uppåt och neråt i en salig blandning.

 

Och om jag nu ska försöka att inte låta alltför deprimerad och avsluta med något positivit så har ju faktiskt nästan all snö smält bort på bara några dagar. ÄNTLIGEN lite vårvärme i luften! Uppsats-arbetet går ju faktiskt framåt också (jag som absolut aldrig skulle skriva en D-uppsats) och det börjar närma sig maj månad, vilket innebär ett betydligt luftigare schema!

 

C'est la vie!