systerslarvig

Sprätter runt över golvet, viftar lite med små hantlar, tänker att jag måste rätta till hårspännet, lyfter armarna och märker genast att nä, jag kan verkligen inte lyfta armarna så högt. Där någonstans inser jag att det här kommer kännas imorgon. Och inte på ett positivt sätt.

Hade jag rätt? O ja. Träningsvärk extra allt.

Men, jag överlevde träningspasset och det var faktiskt roligt (plus att jag för att försöka tränga undan träningsnervositeten drog igång dammsugaren istället, som lite bonus liksom). Så nu är ju frågan... eftersom det tog typ nio år att ta sig iväg till det här passet, hur många år tar det till nästa pass?

Ni vet när man äntligen tar sig tid att baka, hittar ett recept med kardemumma och en hel massa godsaker, får till en fin deg, känner ny-baks-doften spridas, tittar in i ugnen när äggklockan ringer och tänker: "hm... de behöver nog en liiiten stund till", för att flera minuter senare tänka: "KAKORNA!!!". Varför gör man så?

Har det någonsin fungerat att tänka "bara en liiiten stund till", sen pysslat med något annat i bara en liiiten stund? Typ inte. Den lilla lilla stunden blir alltid för lång.

Note to self: Lämna aldrig kakor obevakade en liiiten stund extra!

Visst, kakorna smakar kardemumma (älskar kardemumma). Men. De smakar också ganska mycket... bränt...

Tips till alla som gillar att virka: gör en hjärtekatt vettja! En virkad liten kompis som skickas till en barnhjärtavdelning och delas ut till alla små som fått sina ännu mindre små hjärtan lagade. Vill man kan man även göra ett syskondjur till eventuella syskon. Mycket bra idé tycker jag!

 

Mönster och instruktioner finns här och här!

 

(I SVT's "Rakt in i hjärtat" får man se när de delar ut hjärtekatter, så det funkar faktiskt :))

Aaaaandas iiiiin..... aaaaandas uuuut.....

 

Efter tre inte alls roliga nätter känns det väldans bra med fredag och ledig helg. Väldans bra. Sista natten avslutades i "jehu-stil" den med. Vi for helt enkelt fram som jehun, med patienter uppradade i korridoren både här och där (stackars patienter!) och konstant plingande i övervakningen. Frukost och toabesök hanns inte med och jag kan väl inte påstå att jag var smartaste besticket i lådan på medarbetarsamtalet efter den här natten...

 

Men. Nu är det fredag och kvällens planer ser ungefär ut såhär:

1. Låta något lokalt snabbmatsställe fixa middagen.

2. Ryggläge i soffan. Om post-jobbet-tröttman inte är alltför stor, möjligen med en virkning i handen.

 

Ha en skön fredag! Och till alla kollegor: Ni är hjältar!!!

Jahapp. Vi simmade vidare i natt, sprattlade som bara den i Skeppet Landstinget. "Bara" arton överbeläggningar på medicinkliniken. Typ en hel avdelning med patienter som egentligen inte får plats. Hur kan detta få fortgår dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad? Detta "stabs-läge". Patienterna i korridoren har ju för i hela hissingen inte ens en ringklocka för att kunna påkalla hjälp!! Visst, jag fattar ju att det inte går att ändra sånt här över en natt, men har man över huvud taget nån form av plan? (borde vi ringa Arga Snickaren?)

 

Slut på dagens gnäll. Over and out!

Jag. Orkar. Inte.

 

När jag kom till jobbet igår kväll ville jag på riktigt grina. På riktigt. Sätta mig i ett hörn, strunta i allt och bara gråta en skvätt. Patienterna låg uppradade i korridoren, alla telemetrier upptagna och som vanligt mini-bemanning (i alla fall på syster-sidan).

 

Jag. Orkar. Inte!

 

Att gå hem på morgonen och känna att man inte ha någon koll på vad man gjort eller inte, vem som ligger i vilken säng och har vilken hjärtrytm - det är ingen rolig känsla. Man vill ju för i alla sin dar göra ett bra jobb! Både för sin egen och sina patienters skull.

 

Att skeppet Landstinget krockat med det berömda isberget råder väl ingen tvivel om. Inte heller att det nu, i bästa Titanic-anda, är på väg rakt ner i djupet. I detta skeppsbrott simmar vårdpersonalen runt och försöker hålla sina egna och patienterna huvuden ovan vattenytan. Vad politiker och andra gör, ja vem vet? Sitter i ett vattentätt rum och äter middag kanske? Vad de än gör är det tyvärr inget som syns för oss som simmar runt i kaoset...

 

Hur orkar sjuksköterskorna? Undrar en insändare i ST. Det gör de inte säger jag. Inte hur länge som helst. Inte ens högre lön kan väga upp det kaos som råder numera. Dags att fokusera på arbetsmiljön lite mer kanske, inte bara lönen?

 

Ja ja, jag vet att jag låter som en gnällig gammal bitter natt-syster. Och jag vet att man inte ska skriva negativt om sin arbetsplats. Men jag orkar inte längre. Orkar inte. Och det gör mig både arg och ledsen. Jag vill ju egentligen jobba med sjukvård. Jag är egentligen stolt över mitt yrke och jag tycker egentligen att hjärtsjukvård är både superintressant och spännande. En gång i tiden var det faktiskt roligt att gå till jobbet! Men... alla de fina Florence-drömmarna har långsamt kvävts av överbeläggningar, stabs-läge (skulle kunna skriva ett helt långt inlägg om detta stabs-läge, men det tar vi kanske en annan gång), personalbrist och allmänt kaos i dåliga lokaler. RIP Florence!

Jaha, klockan är noll-tre-tjugofyra och här sitter jag.

Varför sitter du där klockan noll-tre-tjugofyra? undrar du.

Ja det undrar jag också. Att vara vaken den här tiden när man faktiskt får sova känns ju helt onödigt!

 

Hade jag varit på jobbet hade det varit dags att gå tillsynsrundan om en halvtimme, sen frukost och dags för morgonarbetet. Alltid skönt när det börjar närma sig morgon :) Eller som det varit senaste månaderna - fullt upp med pyssel typ hela tiden...

 

Hur som helst, lite skorpa och mjölk så kanske man kan sussa vidare sen...