systerslarvig

En dag. Den där boken jag började läsa. Jo då, den verkade ju lovande och den höll minsann vad den lovade. Totalt uppslukad av människorna i boken har jag nästan maniskt vänt blad efter blad; ska de aldrig inse att de älskar varandra?! Kanske nästa sida...

Så kommer jag till slutet av boken. "Är du ledsen?" frågar J då jag sitter i soffan med boken i knä och tårarna rinnande längs kinderna. "Nä, jag läser" säger jag, viftar med boken, snörvlar och känner mig plötsligt väldigt dum. Sorgsen och dum. Jag vet ju att personerna är påhittade, men hallå, så där skulle det inte sluta!

En annan bloggerska sammanfattar boken såhär: "Jag lärde känna dessa människor. De blev mina vänner och jag tyckte om dem. Fram till slutet. Nu kan jag inte sluta tänka på dem och det förstör mina dagar! Helt."
Och det är väl precis så jag skulle sammanfatta boken, jag med. Boken är skriven så bra att personerna liksom fastnar i hjärnan som om de vore verkliga. Samtidigt blir jag påmind om hur fort livet kan ändras, hur viktigt det är att ta vara på varje liten dag. Carpe Diem.

En dag. Fyra dagar tog det att läsa ut den. Och då har jag jobbat och sovit under dessa dagar också.