Tick... tack...

... tick... tack... tick... tack... känns... som... att...tiden... går... lååångsaaamt... inatt......

Och inte blir det bättre av att man fryser. Hela. Tiden. Enda lilla räddningen är ett antal koppar te (som man ju blir kissnödig av), strumpisar som korvar under landstingspyjamasen och koftan i storlek jättestor (som tyvärr måste avlägsnas vid patientnära arbete - burr!!). Termometern visar minus tjugofem grader ute - BURRR!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback