Smärtsamma avsked? Nej tack!

Imorrn åker Mr M tillbaka till sin stad. Och som vanligt är jag emotionellt labil minst ett dygn innan dess. Så här fungerar nämligen jag: om dammluckorna väl öppnas (läs: tårarna kommer), då förblir de öppna. Går liksom inte att stänga hur mycket man än vill och hur arg man än blir på sig själv för att man är så löjlig. Vilket förstås leder till ännu mer transparent flöde... Trots att jag är obeskrivligt tacksam för varje stund vi får tillsammans. Trots att jag vet att jag överlever och att vi ses igen. Trots att jag verkligen inte har något att klaga på.

Trots allt detta. Jag ogillar å det grövsta att säga hej då. Blä!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback