Om spänning i vardagen
Alltid lika spännande att smyga in till en patient när elektroder lossnat eller batterier ska bytas. Speciellt nattetid. Man vet ju liksom aldrig vad som väntar. Har elektroden lossnat för att patienten i fråga är uppe och kissar? Snurrat loss den i sängen? Har indianerna lämnat kanoten och patienten helt sonika tagit av sig sladdarna (här snackar vi alltså totalförvirring)?
I det första fallet kan det hända att patienten kissar i flaska - inte så kul att smyga in då, nej. "Eh, jaha, ja men okej då förstår jag varför det lossnat... eh... kommer tillbaka..."
I det andra fallet måste man oftast väcka patienten för att fixa det som ska fixas - inte så kul. Om man inte försöker sig på att lirka utan att väcka patienten. Vilket ofta slutar med att patienten vaknar av att undertecknad syster står och "gräver" under täcket. Ja, ni förstår ju själva - inte så kul.
I det sistnänmnda fallet slutar det oftast med förmaningar och förklaringar om att sladdarna är ajabaja och doktorn-vill-att-sladdarna-är-kvar-dravvel (blandar man in "doktorn har sagt" brukar det i förvånandsvärt många fall lösa sig), tills tålamodet runnit ner i skosulorna och knölats ihop under hålfoten som en irriterande knycklig strumpa - inte så kul.
Är inte livet spännande ändå? :)
