systerslarvig

Sveriges Nationaldag avklarad. Man borde ju knatat ut och viftat med svenska flaggor och stämt upp i "Du gamla du fria", svensk som man är. Fast är vi egentligen så patriotiska i Sverige? Nä, jag tror faktiskt inte det. Att fira med pompa och ståt känns mest påklistrat och en aning krystat. Möjligen när det gäller idrotts-landskamper. Och möjligen när det går bra för Sverige i landskamperna. Då tror jag de flesta småler lite, klappar sig på bröstet och känner sig lite lagom blå-gula. Oavsett om man är idrottsintresserad eller ej.

Men det är min åsikt.

I min stad firades nationaldagen med stort pådrag, orkester och allt. Säkert trevligt för alla med normal dygnsrytm som befann sig i vaket tillstånd. Lagom roligt för en stackars nattarbetare att bli väckt för tionde gången av trum-pojkarnas (och tjejer såklart) ihärdiga bankande! När nämnda nattarbetare väl vaknat kunde denna inte låta bli att försöka lista ut vilken låt bankandet hörde till heller... Kändes liksom väldigt viktigt i sammanhanget. Not!

Idag har vi svenskar möjlighet att bli ännu mer svenska, nu när vi får möjlighet att utöva vår demokratiska rösträtt. Val till EU-parlamentet är det visst frågan om. Dåligt med information säger jag. Vad säger du?

Och finns det verkligen inget sätt att få oss vanliga svenssons att bli lite mer engagerade i sånt där politiskt prat? Det mesta känns ju bara trist, ointressant och tråkigt. Fast jag vet att det är viktigt och att EU faktiskt styr mycket (för mycket?) i vår vardag (S min kära fd kombo, här får du ta åt dig äran). Borde man inte vinna mycket på att försöka få ut budskapet till oss som det berör? Varför måste politik kännas så verklighetsfrämmande?

Men det är min åsikt, kl 03 en lördagsnatt.