systerslarvig

Att ensam ansvara för 15 patienter är inte kul. Inte alls kul. Har haft två riktigt struliga nätter nu då vi fått kuta fram och tillbaks hela nätterna! Årets vinterrelaterade-infektioner har verkligen tagit hårt på den äldre delen av befolkningen. Redan veckorna innan jul började infektionerna rulla in och än har det inte lättat. Är det inte misstänkt magsjuka så är det pneumoni. Skrutt & Co. Medelålderna på avdelningen (som för övrigt är ständigt full- eller överbelagd numera) ligger någonstans på 80 + och av 15 patienter är det just nu typ två som är så pass pigga att de kan ta sig till toaletten själva. Det går helt enkelt inte att hålla reda på så många patienter och åtta telemetrier. Det går bara inte. Innan en sak har slutförts har tre nya påbörjats och jag hatar att inte ha koll på läget! Visst, jag tycker om att ha lite att pyssla med, men man orkar inte jobba i samma takt på natten som under dagen.

Första natten brukar alltid vara lite strulig eftersom man inte känner patienterna, men inte såhär. Inatt har dom underbara små godingarna dessutom använt larmknapparna som besatta. HELA NATTEN!

Grädden på moset, the frosting on the cake, helt enkelt toppingen på en underbar natt; att kliva ut från jobbet rakt ut i -18 grader och blåsigt. Bilen totalt genomfrusen. Skrapar bilrutor tills mjölksyran sprutar ur redan trötta muskler och lyckas väl till slut få lite lite värme ur fläktarna (rumpvärmen fungerar såklart inte på förarsidan...).

Behöver jag säga att det var fruktansvärt skönt att krypa ner i sängen idag? ;)

Summan av kardemumman natten som gått:
750 ringningar (minst), 300 toabesök (minst), Morfinsprutor, inhalationer, Nitropuffar och Haldol x flera, ett bortfall, en inkomst, en totalt slutkörd sköterska och en lika slutkörd undersköterska.