systerslarvig

Stegade med fasta kliv in på Coop imorse. Blodsockernivån på minimum, ville bara plocka mina varor och gå därifrån. Har precis tagit min kundvagn när jag nästan krockar med en älder dam i rullstol. Jag ler lite sådär som man gör åt snälla gamla tanter.

Tanten: Du kan väl hjälpa mig att handla. Du kan gå före eller efter, det spelar ingen roll.

Jag: ???

Tanten börjar i snigelfart rulla iväg in i affären.

Tanten: Kom nu!

Jag: ???!!!!!

Jag hinner knappt fatta vad som hänt och orkar heller inte bry mig så jag låtsas inte höra och smiter snabbt förbi fruktavdelningen. Inte utan dåligt samvete, men dagens goda gärning fick helt enkelt gå till någon annan idag. Man kan väl åtminstonde fråga, eller?

Väl inne i affären ser jag en dam från min trappuppgång. Damen som jag tidigare ALLTID träffade i tvättstugen och som av någon anledning trodde att jag var intresserad av att lyssna till gnäll och elände. "Jaså hon tvättade en ryamatta, oj oj. Och ingen svenska kunde hon säger du? Ja visst är det fruktansvärt smutsigt här... osv". Smiter snabbt förbi hyllor med toapapper för att slippa höra hur hon gnäller för en annan dam... Hela tiden upprepar jag i huvudet: "glöm inte saffran, glöm inte saffran..."

Väl hemma träffar jag såklart på "gnäll-damen" i porten igen, som håller upp dörren så jag kan kånka in mina matkassar och kliva in i hemmets lugna vrå. Tänker att det är tur att det fortfarande finns människor som bryr sig om sina medmänniskor, eftersom jag uppenbarligen inte är en av dom. I nästa sekund inser jag att jag har glömt att köpa saffran.

Efter många om och men har jag dock lyckats tillverka både lussebullar, filbröd och dinkelbullar. Allt till Kurt Nielsens ljuva norska toner...

Och såhär blev mina små guldklimpar (nej, russinen är inte glömda, dom är äckliga)