systerslarvig

Gnällsyster. Så skulle jag nog beskriva mig själv. Gnäller om det mesta men gör sällan något åt saken. Inser det nu efter att ha läst kusin L's blogg. Hon skriver en del mycket kloka inlägg! Mitt liv är faktiskt vad jag gör det till. Jag har alltid ett val och min vardag blir ett resultat av de valen. Man gör ju faktiskt val hela tiden, ofta omedvetet.

Att jag dessutom jobbar åt landstinget gör väl inte saken bättre. Här finns alltid något att gnälla över. Dåliga löner, dåliga arbetstider, hög arbetsbelastning, lite personal mm mm... Under utbildningen sa jag faktiskt till mig själv att jag minsann inte skulle fastna i den fällan. I "gnäll-träsket". Men, det tog väl inte mer än en sommar kanske innan jag kom på mig själv med att sitta i fikarummet och nicka instämmande åt hur illa ställt det var med allt. Jag har ju faktiskt ett val. Vi har alla ett val. Vi kan välja att se på saker positivt istället för att se allt det negativa.

För mig som gärna målar upp det värsta scenariot på en gång, så att jag liksom är redo och slipper bli besviken, är det här svårt. Men jag jobbar på det!

Ibland träffar man på patienter också där man blir påmind om vad som egentligen är viktigt här i livet. En del patienter tar en liten bit av ens hjärta och stannar kvar där. Nu är det t.ex. tredje natten jag har hand om en farbror som trots att han stundvis varit mycket dålig ALLTID är positiv och tacksam. Han tycker mer synd om oss som måste ta hand om honom, än om sig själv även de stunder han nästan inte kunnat andas. Helt otroligt. Sådana möten får mig att reflektera. Hur skulle jag reagera i samma situation?